och jag bara skrattar

Söndagstankarna hägrar i min hjärna och jag kan inte göra någonting rätt utan förbli lamslagen av alla mina tankar.
Whats wrong with me. Oh dont open that file. Och sen kommer burkskratten, ett tvingande skratt som inte är genuint, man skrattar för att man ska.
Man skrattar lite ansträngt samtidigt som man berättar om alla sina konstiga idéer och funderingar man har för sig. Man berättar om hur man nästan fick en panikattack vid tunnelbanan här om dagen och, hehehe, där stod jag, hehe och kunde inte andas, haha, kan ni tänka er, mitt i rusningstrafiken och jag hyperventilerar, hahahaha!
Sen kommer man på att det är inte alls roligt, inte alls, men man måste kunna skratta åt sin misär för annars vet jag inte hur man ska klara sig.
Och när man skrattar åt allt elände så sätts allting i perspektiv och man förstår hur löjligt det mesta är.

Eller så kan man helt enkelt bara ta en dag till att tänka, tills du blir helt galen på dina tankar, galen på dig själv. Vill bara ta en kniv och skära bort bråkhjärnan, vill inte ha något med den att göra, vill inte alls att den ska vara med.
Sen kommer man på hur löjligt allting är. Vad gör det om 100 år, vem bryr sig egentligen och så vidare. Då måste man ju bara skratta. Hahaha. Hahaha. För det är lustigt allting, ingenting är logiskt och ingenting makes any sense. Att känna sig ensam i ett rum fullt av människor. Att känna sig ful när man har ett antal beundrare. Att känna sig tjock och ha den minsta klädstorleken. Att känna sig värdelös när man har så mycket värde.
Det är så lustigt hur man tänker, hur hjärnan fungerar. Om den inte skärper sig tänker jag fortsätta och skratta den rätt upp i ansiktet.