The end's not near, its here

Så var det dags. Slutet på en era.

I slutet på mars i år steg jag och 14 andra nervösa personer in i en byggnad i Solna för att påbörja vår första arbetsdag. Jag började direkt prata med en jättetrevlig tjej vid namn Karin, vi klickade från första stund, medan det tog lite längre tid innan jag fastnade för resten av gänget.
Det var alltså i mars. Ju längre tiden gick desto mer märkte jag vilket extremt härligt gäng jag hade hamnat med och när sommaren kom och det var dags att börja jobba heltid var det ingen som misströstade. Jag har aldrig tidigare haft så roligt på en arbetsplats som vi hade i somras och kommer förmodligen aldrig att ha igen.
Arbetsuppgifterna var (är) frustrerande, föreskrifterna blir man galen på och det är ingen annan än vi som jobbar med det som förstår. En sån enorm gemenskap växte ur all denna frustration och trots allting som har varit jobbigt så har det aldrig tagit emot att åka till jobbet, för jag har alltid vetat att jag skulle mötas av så mycket glädje och kärlek.

Nu är det slutet på november. En vår, en sommar och en höst har gått. Arbetet ser inte likadant ut som när vi började, våra liv ser inte likadana ut som när vi började. På så kort tid har så mycket förändrats. I mars var vi alla främlingar och idag är det en gemenskap som jag inte ens visste att det gick att ha på arbetsplatser.

Imorgon är det sista dagen för ungefär halva avdelningen. Några av de bästa och härligaste människorna jag lärt känna under den här tiden slutar, för att gå vidare med andra, bättre jobb.
Idag hade vi avskedsfika. Sen grät vi hela eftermiddagen.
Nu vill jag passa på att be om ursäkt för att detta inlägg är lite cheesy, men, ni måste förstå, när fem olika personer börjar att gråta för att gänget ska splittras, då betyder det att man verkligen tycker om varandra.

Det är så himla fint egentligen, för det hade verkligen ingen kunnat ana, vi alla skulle bara jobba, ta oss igenom dagarna, det var aldrig meningen att vi skulle hitta några av de bästa människorna i våra liv. Det råkade bara bli så att vi svetsades samman och på måndag kommer det vara så fruktansvärt tomt.

Jag kommer vara kvar, ett litet tag till, jag vet inte hur länge, men detta är det första steget mot slutet. Det kommer inte vara förevigt, det visste alla, men nu är det verkligen snart här.
Det blir så fruktansvärt makabert och symboliskt när byggnaden man sitter i ska rivas och när vi går förbi där om ytterligare ett år kommer vårat kära gamla kontor vara nedplattat till marken och inte ett spår utav det som hände kommer att synas.

Imorgon kommer jag gråta hela dagen.

Snön ligger vit om taken

Hej och hå. Nu faller snön så vackert och fint och julkänslorna riktigt spritter i kroppen. Eller nja, men snöar gör det. Hoppas bara att vi slipper det trafikkaoset som brukar medfölja. Vill 1: komma till och från jobbet 2: att Erik ska kunna ta sig till Stockis från Uppis (kanske viktigast).

Idag hade jag ett jättebra seminarium. Blev så himla glad av det, kände mig jättesmart och upprymd med massa kunskap efter det och var tvungen att stanna kvar och prata med läraren bara för att säga att han har omvänt min syn på diskursanalys. Nördig_tjej_90.
Efter mitt seminarium träffade jag Elin, sista gången innan hon åker. Vi åt mat och hade det så himla trevligt och sen kom jag på att jag behövde ju minsann köpa nya jeans pga de gamla gick sönder i lördags. Så vi gick till Carlings och 20 min och lite väl mycket pengar senare var jag ett par jeans rikare.
Jag gillar Carlings ändå. Som den gamla *rockern* jag är så är det en bekant affär (mycket döskallar = Linda 16 år gillar). Sen har de jättemånga olika sorters jeans, bra när det är jeans som ska inhandlas. Och deras personal är så sjukt trevlig att det känns som att man är superbra kompis med dem när man går därifrån. Det är man självklart inte, men de är så duktiga på sin sak att man iallafall får ett perfekta jeans. Så tips tips låt ej döskallarna hindra er, gå dit och fixa bra jeans.

Så nu vet ni det. Alla känner sig lite klokare av detta hoppas jag.

och allting pekade på att det var precis så det var

Gud i gården vilken fruktansvärt väder det är ute. Har klagat på det ungefär en gång i timmen idag, men känner att det inte är nog. Det är ju helt fruktansvärt. Bestämde mig tidigt för att åka direkt hem efter jobbet och inte lämna lägenheten. Det har jag inte gjort heller, här sitter jag och har det gott under min värmefilt.
Borde egentligen plugga, har en seminarieuppgift att göra tills imorgon. Väldigt omotiverad, men det ska väl ordna upp sig.

Som med allt annat.

Livet känns ju så himla mycket lättare när man studsar på rosa moln med fluffiga kanter. Är himla kär jag. Och i söndags och igår fick jag sova helt själv och på natten vände jag mig om la min arm om exakt ingenting. När man vaknar upp och känner att en det är en del som fattas och känner en tomhet, då vet man.
Då kan man när man vaknar igen sen på morgonen ta modet och skicka ett sms med fina ord och säga, att du hör faktiskt hemma här med mig. För all osäkerhet är plötsligt som bortblåst och allt är så himla självklart. Det är bara så det är.

lite svinn får man räkna med

Ja, igår var det lördag med allt vad det innebär. För min del innebar det hejdå-kväll för Elin som ska spendera fem veckor i Kenya. Vi hade det jättekul såklart, blev bara lite sentimentala och hej vad ni är världens finaste människor.
Kvällen var alltså väldigt lyckad om man bortser från följande:
* Mitt armband gick sönder.
* Mina byxor gick sönder. I gylfen. Den gick ej att stänga, dragkedjan var helt trasig.
* Jag hade en magkort tröja...
* Min bästa kofta försvann i garderoben och kom aldrig mer igen.

Så jag kom inramlandes i lägenheten glad och full och en trött kille undrade vad i hela friden jag egentligen hade sysslat med.

Bra.

Fin helg som vanligt, himla glad över att ha spenderat kvalitetstid med han som jag är kär i, glad över att ha träffat Malin som det var evigheter sen sist, glad över att ha fina människor i mitt liv och så vidare.

Ledsen över mina materiella förluster samt att min arm gör ont. Glädjen övervägen ändå.

perfektion finns inte ens

Jag blir arg så lätt nu för tiden. I lördags blev jag arg på Linn för att hon inte förstod att grönsakerna var billiga, samt hade svårt att ta till sig tiden (tolv över tolv). Igår blev jag arg på Erik för att han kollade på ett halvt avsnitt av Dexter när jag skulle sova, trots att jag sagt att det är helt okej. Vet inte var denna ilska kommer ifrån. Alla frustrationer som byggs upp under arbetstid kanske? 

Blev även arg när jag kollade på det senaste avsnittet av "Jakten på det perfekta livet" (tipstipstips) som handlade om den perfekta kroppen. Är ju väl insatt och bekant med det ämnet. Alltså jakten på den, inte att ha den, tror ingen är bekant med det, lite det Hanna är inne på i programmet. Iallafall, hon träffade Bingo Rimér och han gjorde försök att försvara sitt yrkesval. 

Argumenten "det är pappornas fel", "det är trasiga tjejer" samt "men en del vill faktiskt operera brösten" lyftes fram utav Bingo. 

Ponera nu att det är pappornas och deras trasiga uppväxter som gör att en del vill vika ut sig, är det inte då att utnyttja dessa trasiga tjejer då? Och det är klart att en del tjejer vill operera sig, men varför vill de det? Är det också deras pappors fel? 

Alltså Bingos argumentation var alltså helt fel och saknade grund och han tycks sakna förmågan att dra analysen ett steg längre, eller så väljer han medvetet bort att göra det, för att det helt enkelt är enklare att försvara det han gör med att "tjejerna vill ju". 

Ja. Det är så enkelt att skylla skeva ideal och olika kroppsstörningar på att tjejerna är själva med och skapar, de vill ju själva se ut så, det är ingen som tvingar. 

Nej, men om du hela livet blir intalad att du ska ut på ett visst sätt så är det väl klart att du ständigt strävar efter detta? Precis som att du aldrig får höra att du är fin precis som du är och din kropp duger bra, så kommer du ständigt vara missnöjd, oavsett hur många kilon som omfamnar din kropp. 

Och nu klarar jag inte av att skriva mer för att jag känner mig för arg. Kan inte alla som läser det här bara komma överens om att alla är fina precis som de är? Bra tack bra så. 

Vi har iallafall varandra

Hejhejhej.
Var i Barcelona torsdag - söndag. Det var så himla fint att ha hela gänget samlat igen och på riktigt få umgås och skratta och prata och allting. Inte så fint att Rudi lyckades vara sjuk under ungefär hela vistelsen, men, dödsbra ändå. Tycker så himla mycket om de människorna.
Fint att få lite sol också, sitta ute och dricka kaffe och öl, inte frysa ihjäl trots att man bara har lilla tygjackan. Fint att äta god mat, fint att dricka öl, fint att dricka mojitos och låtsas att det är saft, fint att staka sig fram på spanska och känna sig duktig när man förstår.
Så himla bra helg alltså.
En annan bra grej är att jag fick tillbaka mitt PM och fick det inte helt sågad, fick mest positiva kommentarer, vilket nog är en första gång för ett första PM. Känns bra det och känns som att det faktiskt kan gå bra. Bra känsla.

Nu ska jag städa upp lite här i lill-läggan, packa upp och så, sen är det absolut mys som gäller med clementiner och pepparkakor. Julmyset är i full gång och det är okej.

Och jag mår så himla bra

Idag har jag så mycket att vara glad för. Så många anledningar att må bra, så därför tänker jag må bra och inte skämmas över det. Det är lätt att man går ned i ett mer nedstämt läge såhär på hösten, och alla drar ned varandra i deppigheten. 

Helt vanlig konversation för att exemplifiera: 

Hen 1: Åh vad trött jag är. 

Hen 2: Ah, jag med, fruktansvärt trött. 

Hen 1: Ja, det är ju så mörkt hela tiden nu. 

Hen 2: Ja, mörkt och kallt, blir man ju inte gladare av. 

Hen 1: Precis, bara elände. Riktigt långt till ljusare tider. 

Hen 2: Ja vad har vi att leva för tills dess? 

Hen 1: Ingenting. 

Sådär håller det på och man dras ned i ett svart hål av denna nedstämdhet, vilket jag då försöker undvika. Det är inte så svårt, då jag är så himla glad just nu och känner att jag mår bra. Försöker berätta detta för folk, istället för att klaga på hur trött jag är försöker jag säga hur glad jag är och försöker sprida den glädjen. 

Hittills är det inte jätteuppskattat. Glädje provocerar och speciellt på hösten. Man ska inte vara glad och må bra på hösten, då ska man bara tala om misären som råden. Inte konstatera att man faktiskt mår bra. Jag känner att jag bidrar så mycket till misär-snacket i allmänhet så jag kan gott framhäva glädjen här nu. 

Varför är jag så glad då? 

Jag fick tillbaka tentan och den gick bra = bekräftelse = ångesten släppte = glad. 

Jag ska åka till Barcelona imorgon och vara där ända tills söndag och hänga med några av de bästa personerna jag vet. Det kommer bli jättejättebra. 

Sen när jag kommer hem igen så har jag andra fina att hänga med här hemma. Bland annat finaste killen, som  jag numera kallar min, som är min största glädjekälla. Blir så glad att jag börjar gråta när jag tänker på den finheten. 

och där ute var allting så grått och trist

Hejhejhejhej.

Idag är det söndag och världen är grå. Det känns alltid så ovärt att gå upp när himlen är helt grå och regnet hänger i luften och man har inget man egentligen måste göra, då kan man lika gärna ligga kvar under täcket i några timmar. Så det har jag gjort idag, och igår med för den delen, för det var lika grått då. 

I fredags hade vi stadsvandring med jobbet och avslutade det hela med middag, det var såklart jättetrevligt för mina kollegor är världens bästa. 

Exempel på hur mina kollegor är världens bästa:

* Jag säger på morgonmötet i onsdags att det är kladdkakans dag. Ingen ifrågasätter det utan de enda frågorna som kommer upp är: vem tar ansvaret att köpa kladdkaka och när ska vi äta den? Måste älska dem för det. 

* Man möts varje morgon med genuina kramar och "heeeeeeej åhhh vad kul att du ska jobba idag"

* De ger mig en anledning till att skratta högt minst en gång varje arbetsdag. 

Osv osv, listan kan göras så mycket längre. Men som ni förstår var det roligt i fredags. 

I går, det vill säga i lördags så var det som sagt grått och trist. Jag och Erik tänkte att vi skulle ta oss en promenad och sen köpa bullar, men när vi kom ut så regnade det så vi promenerade endast till konditoriet och tillbaka. En promenad på ca 100 meter, men är det regnigt så är det. 

På kvällen bestämde vi oss för att gå och kolla in en film som visades på Stockholms Internationella Filmfestival. Bara det att vi bokade biljetter till fel datum, så vi fick flänga runt hela stan till tre olika biografer innan vi hamnade rätt. Ett litet äventyr är ju aldrig fel tänkte vi, gör allting så mycket mer spännande. Vi såg iallafall The Comedy som inte alls är så rolig som namnet påvisar. Filmen är porträtt av en Williamsburg- Hipster som även är ett riktigt asshole. I filmen får man följa hans liv och inte så mycket mer. Den var lite seg emellanåt, vilket jag tror lite var meningen med filmen, den skulle vara så realistisk som möjligt. Så både gillade den och gillade den inte, den var snyggt filmad, bra soundtrack och dialogen var fruktansvärt snyggt gjord, kändes extremt naturlig och inte sådär krystad som det lätt gör. Men störde mig extremt mycket på huvudkaraktären, då han var ett riktigt svin och filmen går inte på något sätt djupare in på varför han är som är. Vilket å andra sidan verkligen fick mig att tänka till och göra en egen analys, kanske var det precis det som filmmakarna ville? Ja, den var intressant iallafall, gillar ni realistisk film där det inte händer så mycket så tips. 

Hur som haver, helgen har varit riktigt fin och nu ska jag åka till Vendelsö och ge pappa en klapp på axeln. Är ju fars dag. 

its time

Idag känner jag mig som ett litet ångestmoln och allting har varit jobbig och jag blir arg på den nya kursen, hur dålig får en institution vara? Och det var stopp på gröna linjen och jag stod tjugo minuter på perrongen i gamla stan och tittade på de fulla tågen som åkte förbi och kunde inte förmå att kliva på för jag orkade inte bli kvävd. Självklart regnar det och är kallt också, är långt till fredag osv osv.

Men, vad bra att jag kan pigga upp mig själv genom att kolla på den här fantastiska videon som Tanya har gjort. Det är fina klipp från den bästa resan med de bästa människorna. Ett litet lyckklipp helt enkelt.

http://vimeo.com/52179835

Ja nu funkade det inte att lägga in klippet här, så ni som är intresserade får helt enkelt klippa på länken.