Helikoptermage

Hej.
Jag har varit på tok för trött, seg och utan hjärnceller för att kunna formulera meningar som lämpar sig för en blogg. Efter en helg av återhämtning och ett klent försök att ställa om mig till svensk tid så var det dags att börja jobba igen. Det var jättekul att träffa alla kollegor igen och det kändes som att jag hade varit borta i en evighet, inte två veckor, med tanke på vilket fint välkomnande jag fick.
Dagarna har varit konstiga, jag har mått konstigt, jättebra och dåligt, varit pigg och trött, glad och ledsen, allt på samma gång.

Men nu bestämmer jag att jag har landat fullt och helt och att jag bara kommer må bra framöver.
Saknar New York lite, men kan ändå se fram emot hösten i Stockholm, vilket är bra och förvånande. Trodde att jag bara skulle ha komma hem-ångest, men med alla människor som ständigt förgyller mitt liv så känns det helt okej. Och tanken på att jag någongång, kanske inte just nu, men någongång, kommer jag bo i New York åtminstående ett litet tag, får mig att stå ut ännu mer.
Ja, nu snackar jag igen åh jag ska bo där och där och där. Men utan drömmar har man ingenting, så det är okej.

Erika skrev så himla fint på sin blogg om hennes pojkvän "När jag ser på dig får jag helikoptermage". Det tyckte jag var så himla fint och tänkte att det snor jag rakt av. Jag behöver ord som beskriver den där härliga känslan som man kan få av en person. Helikoptermage, sockervaddsglädje, glittriga enhörningar och framförallt rosa moln med luddiga kanter. Så ska det kännas.

Inte som tusen nålar, knivar genom handleder, ångestvridande, ta mig härifrån, jag hatar dig nej jag hatar mig mer.
Det är fel, känner man så är den personen fel. Helikoptermage är det vi ska känna och gå efter.

Det var dags

10 dagar senare och jag är hemma. 

Idag var det ett skottdåd utanför Empire State Building. Två döda och flera skadade. Jag gick på exakt samma gata igår, med min väska släpandes efter mig för att ta mig till Penn Station för att ta tåget till flyget. Det var igår som vi susade förbi Empire och idag som det sker en skottlossning där. 

Jag ser det som ett tecken på att det var dags att åka hem. 

Resan var det bästa som har hänt mig. Like really. 

Återkommer när hjärnan är ikapp tidskillnaden. 

Peppen

NUUUUU NUUU
NU
NU NU!

Nu är jag peppad. Nu har den där glädjen landat. Misären är över, jag är frisk (kind of), jag har semester och behöver inte vara frustrerad över byråkrati på två veckor utan ska istället bara gå på New Yorks gator och sjunga NEEEW YOOOORK concrete jungle where dreams are made of theres nothing you cant do when you in NEEEEW YOOOOORK. Och sen rappar Tanya yeah since I made it here I can make it anywhere... Elin J kommer in gör ganstatecknet, Elin P beatboxar och Susana går runt med hatten för den stora publiken som samlas omkring oss.
Sen kommer vi ha pengar så att det räcker till att shoppa upp hela Victorias sectret, Sephora och halva Brooklyns second hand utbud.

Vilken fin resa det ska bli.

Igår hade jag en dödsfin kväll för att fira in semestern och idag ska jag städa hela lägenheten och tvätta och sen kanske jag gör något fint ikväll också. Eller inte, jag vet inte, men det spelar ingen roll för jag kommer ha så dödskul de närmsta veckorna.

Hej hej.

en evighet till den där glädjen

Tre dagar kvar av jobb, sex dagar och sen åker jag till New York.
Just nu känns det som en evighet bort. Så långt bort till förväntan, glädje och lyckorus.

För jag hade sämsta dagen på jobbet, en sån dag då man bara är frustrerad och tycker att ingenting går bra och undrar varför man måste vara så dålig hela tiden? När man får sin statistik och måste hålla inne gråten för att man har gjort fel. Inte mycket, inte allvarligt, inte mer än någon annan, man är fortfarande duktigt, chefen säger bra jobbat linda fortsätt så och jag undrar bara varför är jag så sämst varför måste jag vara sämst hur kan jag vara så fruktansvärd dålig.
Sen får man ta en stund för sig själv och sen gå tillbaka till normalt läge och inse att nej jag är inte sämst, felen är inte mitt fel, det går inte att alltid göra rätt.
Men frustrationen hänger kvar, för jag vill bara var bra och det är så fruktansvärt svårt att vara bra på mitt jobb. Jag vill ju bara vara bra på någonting någongång ekar tomt kvar och jag blir aldrig nöjd.

Och jag kommer inte träffa min familj på flera veckor, har inte träffat dem på flera veckor och känner att det inte alltid är kul att vara vuxen och bo hemifrån, för det är ingen som märker om man ledsen.

Nästa gång jag skriver ska jag vara glad och peppad. Det är ett löfte.

Hejdå alkohol

Igår drack jag alkohol för sista gången. 

Efter några veckor som nykter känner jag att borde ha fått mer perspektiv, men framförallt, jag borde tagit det jävligt lugnt. 

Men jag tar det inte lugnt, jag vet inte hur man gör. När man leker lekar och det hetsas, sluta smutta, jag fyller på mer, drick nu, var det gott?

Jag dricker, för det var gott, för att det är trevligt och alla blir bara gladare och gladare. 

Efter tre glas känner jag mig bara glad. Efter 4 är jag tokfull. Tokfull. Och alla undrar hur det gick till för inte drack Linda mer än någon annan, tvärtom, men hon är ju så liten, hon måste ju förstå att hon inte kan dricka lika mycket som de andra stora barnen. 

Så gör man bort sig och märker att allt är väldigt suddigt sen får man ångest och åker hem och slår sig. 

Så, nej, alkohol är inte min grej. 

Blir det inte bättre så lägger jag ned. Så är det.

Igår mådde jag så bra. Min hals började kännas bättre, örat gjorde inte så ont och jag tänkte att äntligen, äntligen mår jag bättre igen. Äntligen äntligen, efter en månad av mer eller mindre sjukdomstillstånd.

Sen vaknade jag upp idag. Mådde sämre än jag gjort på tre veckor. Fast besluten att allt skulle bli bättre med ipren och frukost i kroppen gick jag upp, klädde på mig, men när jag var tvungen att hålla i diskbänken för att inte ramla ihop när jag skulle göra te så tog jag mitt förnuft till fånga och förstod att jag skulle inte ens överleva tunnelbaneresan i mitt tillstånd.
Sen sov jag. Sov lite mer. Sen vaknade jag och grät. För jag är så trött på att må dåligt hela tiden. Jag minns inte hur det är att vara frisk, hur mår man när man mår bra? Jag vet inte, det var så länge sen.
Jag gråter för att det går upp för mig att det finns en stor risk att jag kommer vara sjuk i New York också. Jag kanske hinner bli frisk, men min kropp kommer att vara svag, för jag har inte kunnat träna på en månad, mina ben har glömt hur man går, jag har inga muskler kvar för jag äter bara choklad och soppa.
Jag måstemåstemåste bli frisk. Nu nu nu nuunnuuuunuuuuunuuuuunuuuununuunununununu.

Happy Pride!

Hej hej.
Idag har varit en väldigt fin dag. Först jobbade jag på som vanligt, jobbade på väldigt duktigt där på förmiddagen och fick otroligt mycket gjort, klapp på lill-axeln. Jag gick tidigare från jobbet då jag var med och arrangerade ett panelsamtal och en föreläsning på pride. Det var jättekul och hur intressant som helst och jag var på så himla bra humör sen. Panelsamtalet var jättebra om hetronormativitet och homofobi ur en historisk synvinkel, superintressant och duktiga medverkare. Föreläsningen hölls av Tiina Rosenberg och handlade om Fucking Åmål och media-debatten som skedde efteråt, eller snarare som inte skedde, då Fucking Åmål beskrevs som en skildring av unga i en liten stad och ingen nämnde det faktum att det var två tjejer, eller ansåg att det överhuvudtaget var viktigt. Det och mycket mer tog hon upp och det var så bra. Sån fantastisk härlig människa, jag blev verkligen jätteinspirerad av henne, så vill jag bli när jag blir stor tänkte jag lite.

Älskade att vara på pride house, för alla strålade. Det var kära människor vart man än såg och färgglada kläder och glitter och alla är glada. Men dagens bästa var ändå de fyra äldre damerna (ca 70år) som satt bakom mig på Tiina Rosenbergs föreläsning. De var så himla söta och såg så glada ut och applåderade när Tiina pratade om påven och hans hittepå.

Sen gick jag från pride house helt gråtmild, det var lite för mycket vackra känslor på en och samma gång för mig att klara av.

Ah.