Det är konstigt hur man fungerar. Hur man kan gå runt och tro att man mår så himla bra, tro att allting är så väldigt bra, fast det egentligen bara är så att man inte har vågat att öppna ögonen helt.
Det är så himla enkelt att skämta bort allting, att säga att allting är lugnt, allting är så bra, det är okej.
Det är så svårt att erkänna för själv när det går för långt, när det inte är okej längre. Det är svårt att erkänna att det egentligen inte är så bra som man tror.
När man inser att man kanske inte mår så bra som man trott måste man börja försöka förstå varför, för man har det ändå så bra, hur kan det då bli såhär?
Det är väldigt väldigt jobbigt att inse att man är kvar i någonting som man trodde att man hade lämnat bakom sig för länge sen.
Tänker på dig fina, och finns här om du behöver prata eller skriva av dig eller så. Kram!
SvaraRadera