Att känna är ändå något otroligt vackert, och alltid, alltid bättre än alternativet.
Den där känslan man har i början av någonting. När man inte vet om det är bra eller dåligt, när man inte vet om det kommer ta slut imorgon eller hålla på för alltid. När man har lite lite ont i magen på tunnelbanan för att man är lite nervös. När man känner varenda rörelse och tänker på varenda steg man tar. När man tänker på hur man andas, hut man sväljer och hur man egentligen ser ut när man skrattar.
Det är ändå något otroligt vackert.
Och bättre än alternativet, alltid bättre än alternativet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar