Denna dag har jag spenderat ute i Vendelsö. Jag ockuperade huset och framförallt altanen. Jag tyckte att det var en så himla bra idé att åka dit och plugga, så fick jag sola samtidigt som jag läste. Jag läste faktiskt ganska duktigt och solade gjorde jag verkligen, jag har en viss röd nyans över hela kroppen. Det där att tänka att solen nog inte tar så mycket för att det är Sverige i slutet på maj är ett tänk som leder till röda armar.
Jag hade huset för mig själv och det var så skönt. Har inte varit ensam där sen jag flyttade. Jag insåg nu när jag var där att jag saknar det lite.
Min mamma sa till mig att jag fick äta hur mycket jag ville och det var ord som jag verkligen tog fasta på. Det är ju löning imorgon och jag har ingen mat hemma så jag passade på om vi säger så.
Pluggandet och solandet på altanen tog mig på en liten tidsresa till ett år tillbaka. Då skrev jag det sista på B-uppsatsen och satt ute på altanen dagarna i ända. Då kände jag att det är inte så dumt att bo här i huset ändå, för tänk vad skönt det är att kunna gå ut såhär hela tiden. Då hade jag så mycket trygghet omkring mig, allting var inte lika oklart som det är nu.
Fast samtidigt var det bara en falsk trygghet, för jag gick omkring och oroade mig hela tiden, hade världens sämsta förhållande och jag bara väntade på att det skulle ta slut och jag var så fruktansvärt rädd för konsekvenserna. Och även om jag trivdes med att bo i huset när det var så varmt så höll jag på att kvävas, så jag tror att det mesta har förändras till det bättre.
Gud vad sentimental jag blev nu, känner mig helt plötsligt helt gråtfärdig? Kanske ska kolla på sista avsnittet av O.C första säsongen och bara få det ur mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar