Det vackra vädret som har förgyllt vårat avlånga land övergavs och mörka moln tornade upp på den tidigare blåa himlen. Samtidigt som himlen mörkade gjorde även mina tankar det. De var på samma nivå, mitt humör och vädret.
Måndag och jag hade endast sovit några timmar innan det var dags att gå upp, för jag kunde helt enkelt inte sova och mina grannar pratade och skrattade ändå in på småtimmarna.
På hemvägen var ångesten total. Tunnelbanan hade aldrig åkt saktare och jag höll på att dö inombords.
Inför min handlingsrunda fick jag pepp-sms av bästa Elin, det är inte farligt att äta pasta sa hon, det är bara bra, det är tillochmed nödvändigt. Jag gick genom Ica med mantrat "kom igen Linda, du klarar detta" och kommer på mig själv med att faktiskt ha mat i kassen när jag lämnar butiken.
Åkte upp i hissen och undrade om jag verkligen kommer orka med nästa steg, har jag inte varit duktig nog som handlat maten, måste jag verkligen laga den också?
Jag låste upp dörren, såg ett brev ligga på hallmattan. Samtidigt som jag sparkade av mig skorna tar jag upp det och ser att det är adresserat till "Super-Linda".
Sen följer en stund av emotionell eufori. I kuvertet ligger boken "all my friends are superheroes". Ingenting mer, men det behövs inget mer. Jag börjar tok-gråta, sitter hulkandes på sängen och kan inte förstå hur jag kan ha så fina vänner. Jag kan inte förstå att det finns så fina människor.
Mitt upp i allt detta försvinner all min ångest och jag minns knappt vad jag mådde så dåligt över. För varför ska jag vara ledsen, när jag har världens bästa människor omkring mig?
Jag är fortfarande helt emotionell och gråtmild, därav det överemotionella inlägget här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar