Nu har jag gått från mitt koma-tillstånd, till något piggare. Inte hur pigg som helst dock, är trött och svag i hela kroppen. Jag gick ut med soporna förut och var rädd att jag skulle gå i tu och ramla ihop. Det gjorde jag inte, som tur är. Men jag känner mig verkligen bräcklig. Bräcklig, skör och känslig. Jag blir alltid känslig när jag är sjuk, som att när immunförsvaret är nere så är även den känslomässiga skölden nedtagen.
Så igår ringde jag till mamma full i gråt och ville bara att hon skulle komma och klappa mig på huvudet och säga att allt blir bra.
Och idag har jag kollat på Vänner och blivit rörd till tårar.
Ja, jag är ett vrak. Ett vrak som är på bättringsvägen, så efter helgen kanske jag kan träffa människor igen och tala ut om allt som jag går runt och tänker på i ensamhet. Sen småningom kanske jag lyckas bli en normal människa. Kanske, bara kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar