Men tack.

Hejhej.
Jag mår inte jättebra för tillfället. Varken fysiskt eller pskykiskt. Hade feber i tisdags och igår, hostade blod igår. Idag mår jag dock bättre, ingen feber eller blod.
Hade uppkörning igår, igen. Visste när jag satte mig i bilen att det inte skulle gå. Det skulle inte gå, för att jag hade feber, var snurrig och kunde inte se vad som stod på skyltarna framför mig. Jag visste att det inte skulle gå, det jag däremot inte visste var att jag skulle få någon form av panikattack. Väldigt lägligt.
Så det gick ju åt helvete.

Nu ger jag upp det där med körkort för ett tag. Jag ville så gärna ha det innan året var slut, för det var det och flytta hemifrån som jag skulle ha klarat det här året. Nu har jag bara klarat det ena. Och körkortet hånar mig med sin frånvaro. Det är så löjligt, för det är så enkelt egentligen. Alla klarar av att ta körkort. Förutom jag då. Jag får panikattacker och slutar andas. Prestationsångest. Du måste måste måste måste klara det. Måste, måste klara det.
Det är klart att jag inte klarar det.

Så, nu känner jag mig som en svag, dålig och värdelös människa som inte klarar av någonting. Det kanske inte är helt sant, men det är så jag känner. Måste alltså lägga pengar på terapi och inte körlektioner för att kunna ta körkortet. Det är ju roligt. Om jag bara kunde vara lite normal någongång, om bara min hjärna kunde samarbete lite. Vara på min sida lite då och då.