Ibland blir man lite trött på sig själv. Jag stod och borstade tänderna helt som vanligt, när jag plötsligt ser en fläck på kaklet. Så kan jag inte ha det tänkte jag och tog fram svamp och rengöringsmedel och började att skrubba.
Allt i sin ordning kan man tro, men jag slutade inte när fläcken var borta, det slutade med att jag hade skurat hela badrummet. Det är tur att det inte är särskilt stort, men ändå. Från golv till tak (fick hämta stol för att komma åt de översta kakelplattorna). Det är nu ni ska säga att det är inget konstigt beteende, att ibland kan ni inte heller sluta med det ni påbörjat fören det blir perfekt.
Och det är så väldigt svårt, för perfekt är något som aldrig kommer att existera, det är bara en illusion. Hur bra det än blir kommer det bara vara en sämre variant av det perfekta i ditt huvud.
Någonstans måste man stoppa sig själv och säga "nu är det såhär det är, fläcken är borta, resten av badrummet är rent, du behöver inte skura redan rena kakelplattor, för det kommer ändå inte bli bättre".
För så är det. Efter att jag hade skrubbat varje liten kakelplatta så mycket som det bara gick försökte jag stå och titta på mitt arbete, vara stolt över det jag åstadkommit. Det gick självklart inte, för att skillnaden var minimal. Istället för att bli stolt blev jag så ofantligt trött på mig själv.
Men, även om hela mitt liv är kaos och rörigt, det är ett krig i mitt huvud, så är det åtminstone rent i mitt badrum. Väldigt rent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar