Feminism

Ni har säkert inte missat den uppblommade feminism-debatten som äger rum just i detta nu, som respons på Hanna Hellquist blogginlägg samt radiopratande. Har ni inte läst inlägget gör detta nu:
Det var bara några veckor sen jag träffade en kille på krogen som så gärna ville prata politik med mig. Det händer rätt ofta när de får höra att jag läst statsvetenskap, då vill de prata politik och höra vad en "påläst" har att säga om saker och ting. Killen frågade mig om jag var feminist. "Ja självklart" svarade jag, varpå han kollade konstigt på mig. "Är inte du?" sa jag då. Det var han inte. Jag frågade honom om han inte tyckte att kvinnor och män skulle ha lika rättigheter. Det tyckte han ju, men han var inte feminist för den sakens skull.
Det är så lätt att blanda ihop olika begrepp och fastna i något slags radikal-feminism tänk, men kan det inte bara få vara så enkelt som att om man är för mäns och kvinnors lika rättigheter och villkor så är man feminist. Det ska vara ett jämlikt och rättvist samhälle.
Så jag är alltså feminist och blir förvånad över att det möts med en sådan stor förvåning när det sägs högt. Att man ens frågar en tjej om hon är feminist eller inte går inte ihop i min värld, för vem svarar nej?
Det är klart att vi kan gå djupare in på begreppet och göra det krångligare och dela upp det i olika sorters feminism med mängder utav olika tänkare, de ena mer radikala än andra, men i den enkla betydelsen, är jag feminist. Punkt slut.

Debatten som Hanna drog igång har fortsatt på twitter under hashtaggen Sexism. Där folk beskriver och delar med sig av upplevelser och tankar kring sexism. Vardagliga händelser och mönster som man lever i utan att tänka så mycket på. Mannen som får notan, när det är kvinnan som ber om den. Pappor som får höra att det är gulligt att de är barnvakt åt sina barn. Det fungerar åt båda hållen. Gå in och läs inläggen, det är ögonöppnande och framförallt väldigt intressant.

Anledningen till att jag började skriva detta inlägg var från början att jag blev irriterad när jag läste kommentarerna till Hannas inlägg. Många är vettiga, absolut, men sedan finns det så många som säger "Maria tjänar mindre för att hon jobbar inom vården, det är hennes eget val". Självklart är det ens eget val vart man ska jobba någonstans, men kan vi inte då istället fråga oss varför det måste vara så att det är de kvinnodominerade yrkena som även är de som är lågavlönade?
Männen tjänar alltså fortfarande mer än kvinnor, har fortfarande en groteskt stor andel av alla VD-poster samt poster i olika styrelser. Det är alltså fortfarande männen i stor andel som styr. Men, det är ju kvinnornas fel, de får ta för sig mer, de har samma möjligheter som männen, säger vissa kommentarer.
Vi kvinnor försöker. Det har i många år varit en större andel kvinnor än män på svenska högskolor, kvinnor har länge presterat bättre än män i skolan. I styrelsen i Studentrådet som jag nyligen blev medlem i sitter det bara kvinnor.
Varför? För att killarna behöver inte anstränga sig på samma sätt. De vet att de kommer få bättre lön ändå, de kommer styra världen ändå, de kommer att sitta i styrelsen ändå.

Jag tycker att det är bra att den här debatten har dragits igång, för det är så lätt att säga att vi bor i ett jämställt land och glömma bort att vi fortfarande har en så lång väg att gå.