Egentligen saknar jag väl inte dig. Jag saknar någon. Jag saknar någon som behöver mig, någon som bryr sig om mig, någon som vill vara med mig.
Saknar att känna mig speciell. Älskad. Värdefull.
Nu för tiden känner jag mig mest ensam. Det är som att jag väntar på att allt ska komma till mig, att jag ska slippa lida, att lidandet ska vara över. Jag har lidit nog tänker jag, ta mig härifrån och ge mig någon som vill klappa lite på mig och hålla om mig de kalla kvällarna. Här och nu, inget mer lidande.
Men, jag har inte lidit nog. Jag måste vara ensam ett tag, helt ensam, för att på så sätt kunna uppskatta någons sällskap igen. Inte bara sällskap, utan en specifik persons sällskap. Vet inte bara vem eller när, men det kommer väl när lidandet är slut.
Det är sånt jag försöker inbilla mig de ensamma nätterna. Nu ler vi alla och säger, men så är det, utan det onda uppskattar man inte det goda, efter regn kommer solsken, man måste dö några gånger innan man kan leva. Så ska ni säga, medan jag viskar tyst till mig själv "det kommer att bli bra, allting kommer bli bra".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar