Tittar på denna bild. Tänker tillbaka. Tänker på all tid som har gått, hur fort tiden går, men att det fortfarande ibland kan kännas som om det vore igår. Det blir bättre sa de, kämpa på, det blir bättre. Med flera kloka år bakom mig kan jag säga, ja det blir bättre. Det blir absolut alltid bättre. Men det blir även sämre. Ni ser, vägen till den där lyckan är inte en spikrak väg uppåt. Den är krokig, går upp och ned och är full av farliga backkrön. Det blir bättre, men även sämre.
Att livet går upp och ned är sådant man lär sig att acceptera, som med allt annat. Det kan inte alltid gå bra, du kan inte alltid må bra, man kan inte ha roligt jämt.
Jag trodde att jag skulle förlora mig själv den här hösten. Att jag skulle försvinna, att jag inte skulle veta ut eller in, att jag skulle vara ledsen hela tiden. Men med vetskapen om att det kommer bli bättre så har jag tagit mig vidare. Det har inte blivit så mycket bättre egentligen, jag är fortfarande ensam och bitter, men jag tänker att det kommer att släppa, i januari ungefär, och det är okej. Det blir bättre snart.
Sen är det så, att när man har varit riktigt illa ute en gång, då verkar allt annat så himla enkelt. Lite sorgligt är det egentligen, för man kan tycka att två år borde påverka en lite mer ändå. Att två år borde sätta djupare spår, att avsaknaden av sin stora kärlek borde göra en lite mer deprimerad. Lite sorgligt är det, måste även du tycka, att jag som går ner mig för ingenting, klarar det här så fruktansvärt bra.
Men för mig finns det inget alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar