Idag gjorde risktvåan som det så fint kallas. Det heter alltså inte halkbanan som förr, utan det är en riskutbildning. Klarade mig fint, trots att jag körde på tok för fort en gång. Det var även den roligaste gången, snurrade omkring där på banan och skrattade som en tok när det var klart. Jag vet att meningen var att vi skulle gå därifrån och veta hur farligt det är att köra fort på halt väglag, men det var ju så roligt att sladda. Jag kanske ska börja med rally?
Nu har jag ont i huvudet och kom på att jag inte har druckit något kaffe alls idag. Är det försent nu? Kommer jag kunna sova? Kommer jag kunna sova även om jag skiter i kaffet?
En sån här måndag kan ju livet kännas förjävligt och man kan ha lite svårt att se meningen med allt och bara vilja spola tillbaka tiden. Spola tillbaka, spola fram, bara ta mig bort.
Livet är inte uppbyggt att spolas bort, varken fram eller tillbaka. Tills jag hittar meningen med allt ska jag försöka vara lite tacksam iallafall. Se den ljusa sidan på saker och ting. Ni förstår.
Jag är tacksam för:
- Att jag har en helt ny säng till min nya lägenhet som är jätteskön och bra.
- Att Erika är så rolig och alltid får mig att skratta.
- Att jag klarade halkbanan och fick beröm av handledaren (utom när jag körde fort).
- Att handledaren talade precis som min gamla konfermationspräst Per-Hilmer, då blev jag varm i hjärtat.
- Att jag lyckades läsa det jag skulle i helgen.
- Att det är mentorskaps-kickof på onsdag och jag får träffa min mentor.
- Att det är Svenska Hollywood-fruar på tv i kväll.
- Att jag har de bästa vännerna och den bästa familjen.
- Att min hår var fint och lent idag.
Ni ser, har en del att vara tacksam för ändå. Meningen med allt det här, den ska jag nog också lista ut. Allt har sin tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar