Jag har ätit yougurt-frukost och druckit svart kaffe. Ute är det molnigt och tunnelbanan susar förbi var tionde minut. På golvet ligger en resväska, halvt upp-packad, halvt nedpackad. På bordet är det kaos, de upp-packade sakerna har hamnat där, tomma vattenflaskor, reseförpackningar, solglasögon, anteckningsblock och de där tabletterna som jag glömde bort att ta.
Jag är alltså hemma igen.
Hemma efter intensiva dagar i Barcelona. Resan har varit jättebra, har haft stört kul ungefär hela tiden. Har gjort allt man ska, sett allt man ska se, har solat, har badat, har bränt mig, har blivit dödsfull på mojitos, har bakisätit dödskebab, har ätit paella, har tokdansat på stora dansgolv med spanjorer som vill ta på ens rumpa. Har skrattat nästan hela tiden, har varit glad konstant, har dött i taxis påväg hem.
Det värsta med att åka bort är att komma hem. Speciellt nu, nu känner jag att jag verkligen inte behövde komma hem, jag känner att vi hade det så bra i Barcelona, att vi kunde vara kvar där, alla fyra, iallafall ett litet tag, någon månad eller så och bara leva det goda livet. Inte åka hem och jobba två månader i sträck inne på ett kontor och det känns så långt innan jag får se Rudi djungeldansa igen.
Så fort jag kommer hem vill jag åka bort igen, så tur är det att en flykt är inbokad i augusti, annars hade jag nog rymt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar