Min vän Adrian sa till mig när jag klagade på tjejen som sprang upp och ned för den dödligt jobbiga backen i vanadis. "Du stör dig på folk som har det lätt va?".
Ni vet, att när någon annan läser dig och tolkat och säger det rakt ut, då är det som man förstår för första gången. För Adrian har ju så rätt. Jag stör mig på folk som har det lätt för sig.
Jag stör mig på folk som har föräldrar som köper fina lägenheter till dem. Jag stör mig på folk som har perfekt hy utan att ens behöva tvätta sig. Jag stör mig på folk som får MVG och A i allt utan att anstränga sig så mycket. Jag stör mig på folk som kan springa en mil utan att bli svettiga. Jag stör mig på folk som har lite lagom lockigt hår naturligt. Jag stör mig på folk som aldrig har behövt söka ett jobb, för att deras föräldrar har gett dem det.
Jag stör mig på folk som har det lätt helt enkelt.
Men, jag får påminna mig själv att ingenting är svart eller vitt och det existerar inga perfekta människor. Min bild av en person behöver inte vara rätt. Sen får jag påminna mig själv, att jag kanske har en del egenskaper som andra stör sig på. Jag lärde mig läsa när jag var fem år och har aldrig haft svårt för att skriva eller läsa. Jag kan alla viktiga ackord utantill, utan några som helst lektioner. Jag har tränat youtube-pilates två gånger och får kommentarer som "vilken vältränad mage du har".
Fy fan vad störigt. Att aldrig gå igenom den svåra process det är att lära sig läsa eller skriva, fy fan vad störigt att bara kunna ackord sådär utan någon hjälp. Fy fan vad störigt att nästan få magrutor efter ha tränat i 20 minuter. Vilken störig människa.
Så skulle jag tänka om mig själv om det inte vore just jag. Nu vet jag att allt är inte så som det ser ut, har man det lätt någonstans har man det även svårare någon annanstans.
Nästa gång jag hör om någon som får en lägenhet hux flux (tro mig, det händer hela tiden) eller ser något annat som får mina "störnings-spröt" att reagera, då ska jag tänka ett steg längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar