Helikoptermage

Hej.
Jag har varit på tok för trött, seg och utan hjärnceller för att kunna formulera meningar som lämpar sig för en blogg. Efter en helg av återhämtning och ett klent försök att ställa om mig till svensk tid så var det dags att börja jobba igen. Det var jättekul att träffa alla kollegor igen och det kändes som att jag hade varit borta i en evighet, inte två veckor, med tanke på vilket fint välkomnande jag fick.
Dagarna har varit konstiga, jag har mått konstigt, jättebra och dåligt, varit pigg och trött, glad och ledsen, allt på samma gång.

Men nu bestämmer jag att jag har landat fullt och helt och att jag bara kommer må bra framöver.
Saknar New York lite, men kan ändå se fram emot hösten i Stockholm, vilket är bra och förvånande. Trodde att jag bara skulle ha komma hem-ångest, men med alla människor som ständigt förgyller mitt liv så känns det helt okej. Och tanken på att jag någongång, kanske inte just nu, men någongång, kommer jag bo i New York åtminstående ett litet tag, får mig att stå ut ännu mer.
Ja, nu snackar jag igen åh jag ska bo där och där och där. Men utan drömmar har man ingenting, så det är okej.

Erika skrev så himla fint på sin blogg om hennes pojkvän "När jag ser på dig får jag helikoptermage". Det tyckte jag var så himla fint och tänkte att det snor jag rakt av. Jag behöver ord som beskriver den där härliga känslan som man kan få av en person. Helikoptermage, sockervaddsglädje, glittriga enhörningar och framförallt rosa moln med luddiga kanter. Så ska det kännas.

Inte som tusen nålar, knivar genom handleder, ångestvridande, ta mig härifrån, jag hatar dig nej jag hatar mig mer.
Det är fel, känner man så är den personen fel. Helikoptermage är det vi ska känna och gå efter.