Igår mådde jag så bra. Min hals började kännas bättre, örat gjorde inte så ont och jag tänkte att äntligen, äntligen mår jag bättre igen. Äntligen äntligen, efter en månad av mer eller mindre sjukdomstillstånd.
Sen vaknade jag upp idag. Mådde sämre än jag gjort på tre veckor. Fast besluten att allt skulle bli bättre med ipren och frukost i kroppen gick jag upp, klädde på mig, men när jag var tvungen att hålla i diskbänken för att inte ramla ihop när jag skulle göra te så tog jag mitt förnuft till fånga och förstod att jag skulle inte ens överleva tunnelbaneresan i mitt tillstånd.
Sen sov jag. Sov lite mer. Sen vaknade jag och grät. För jag är så trött på att må dåligt hela tiden. Jag minns inte hur det är att vara frisk, hur mår man när man mår bra? Jag vet inte, det var så länge sen.
Jag gråter för att det går upp för mig att det finns en stor risk att jag kommer vara sjuk i New York också. Jag kanske hinner bli frisk, men min kropp kommer att vara svag, för jag har inte kunnat träna på en månad, mina ben har glömt hur man går, jag har inga muskler kvar för jag äter bara choklad och soppa.
Jag måstemåstemåste bli frisk. Nu nu nu nuunnuuuunuuuuunuuuuunuuuununuunununununu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar