Tre dagar kvar av jobb, sex dagar och sen åker jag till New York.
Just nu känns det som en evighet bort. Så långt bort till förväntan, glädje och lyckorus.
För jag hade sämsta dagen på jobbet, en sån dag då man bara är frustrerad och tycker att ingenting går bra och undrar varför man måste vara så dålig hela tiden? När man får sin statistik och måste hålla inne gråten för att man har gjort fel. Inte mycket, inte allvarligt, inte mer än någon annan, man är fortfarande duktigt, chefen säger bra jobbat linda fortsätt så och jag undrar bara varför är jag så sämst varför måste jag vara sämst hur kan jag vara så fruktansvärd dålig.
Sen får man ta en stund för sig själv och sen gå tillbaka till normalt läge och inse att nej jag är inte sämst, felen är inte mitt fel, det går inte att alltid göra rätt.
Men frustrationen hänger kvar, för jag vill bara var bra och det är så fruktansvärt svårt att vara bra på mitt jobb. Jag vill ju bara vara bra på någonting någongång ekar tomt kvar och jag blir aldrig nöjd.
Och jag kommer inte träffa min familj på flera veckor, har inte träffat dem på flera veckor och känner att det inte alltid är kul att vara vuxen och bo hemifrån, för det är ingen som märker om man ledsen.
Nästa gång jag skriver ska jag vara glad och peppad. Det är ett löfte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar