Så var det dags. Slutet på en era.
I slutet på mars i år steg jag och 14 andra nervösa personer in i en byggnad i Solna för att påbörja vår första arbetsdag. Jag började direkt prata med en jättetrevlig tjej vid namn Karin, vi klickade från första stund, medan det tog lite längre tid innan jag fastnade för resten av gänget.
Det var alltså i mars. Ju längre tiden gick desto mer märkte jag vilket extremt härligt gäng jag hade hamnat med och när sommaren kom och det var dags att börja jobba heltid var det ingen som misströstade. Jag har aldrig tidigare haft så roligt på en arbetsplats som vi hade i somras och kommer förmodligen aldrig att ha igen.
Arbetsuppgifterna var (är) frustrerande, föreskrifterna blir man galen på och det är ingen annan än vi som jobbar med det som förstår. En sån enorm gemenskap växte ur all denna frustration och trots allting som har varit jobbigt så har det aldrig tagit emot att åka till jobbet, för jag har alltid vetat att jag skulle mötas av så mycket glädje och kärlek.
Nu är det slutet på november. En vår, en sommar och en höst har gått. Arbetet ser inte likadant ut som när vi började, våra liv ser inte likadana ut som när vi började. På så kort tid har så mycket förändrats. I mars var vi alla främlingar och idag är det en gemenskap som jag inte ens visste att det gick att ha på arbetsplatser.
Imorgon är det sista dagen för ungefär halva avdelningen. Några av de bästa och härligaste människorna jag lärt känna under den här tiden slutar, för att gå vidare med andra, bättre jobb.
Idag hade vi avskedsfika. Sen grät vi hela eftermiddagen.
Nu vill jag passa på att be om ursäkt för att detta inlägg är lite cheesy, men, ni måste förstå, när fem olika personer börjar att gråta för att gänget ska splittras, då betyder det att man verkligen tycker om varandra.
Det är så himla fint egentligen, för det hade verkligen ingen kunnat ana, vi alla skulle bara jobba, ta oss igenom dagarna, det var aldrig meningen att vi skulle hitta några av de bästa människorna i våra liv. Det råkade bara bli så att vi svetsades samman och på måndag kommer det vara så fruktansvärt tomt.
Jag kommer vara kvar, ett litet tag till, jag vet inte hur länge, men detta är det första steget mot slutet. Det kommer inte vara förevigt, det visste alla, men nu är det verkligen snart här.
Det blir så fruktansvärt makabert och symboliskt när byggnaden man sitter i ska rivas och när vi går förbi där om ytterligare ett år kommer vårat kära gamla kontor vara nedplattat till marken och inte ett spår utav det som hände kommer att synas.
Imorgon kommer jag gråta hela dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar