Gud i gården vilken fruktansvärt väder det är ute. Har klagat på det ungefär en gång i timmen idag, men känner att det inte är nog. Det är ju helt fruktansvärt. Bestämde mig tidigt för att åka direkt hem efter jobbet och inte lämna lägenheten. Det har jag inte gjort heller, här sitter jag och har det gott under min värmefilt.
Borde egentligen plugga, har en seminarieuppgift att göra tills imorgon. Väldigt omotiverad, men det ska väl ordna upp sig.
Som med allt annat.
Livet känns ju så himla mycket lättare när man studsar på rosa moln med fluffiga kanter. Är himla kär jag. Och i söndags och igår fick jag sova helt själv och på natten vände jag mig om la min arm om exakt ingenting. När man vaknar upp och känner att en det är en del som fattas och känner en tomhet, då vet man.
Då kan man när man vaknar igen sen på morgonen ta modet och skicka ett sms med fina ord och säga, att du hör faktiskt hemma här med mig. För all osäkerhet är plötsligt som bortblåst och allt är så himla självklart. Det är bara så det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar