Sen river vi ned allt det vackra

Samtidigt som jag hör mig själv säga att allting är bra, det är fint, det är ingenting alls, så pågår ett krig inne i min hjärna.
Jag trodde det var lugnt, det var över, jag hade lugnat ned mig, hjärnan ville inte längre bråka.
Hjärnan ville visst bråka. Den ville bråka, den ville inte att jag skulle få behålla den fina stunden.
Det räcker nu, nu har du haft det bra, nu har du njutit lite, är det inte dags att du förstör detta?

Sen säger hjärnan att du är för fin för mig, lite för bra för mig, jag är inte värd dig. Du gör mig för glad, varför kan du inte göra något dåligt, snälla gör något dåligt. Så jag letar fel, ett litet litet fel så kan jag gå därifrån och säga till mina kompisar att, nej, det blev inget mer med det för jag märkte att han var lite knäpp. Så blir allting lättare, så slipper hjärnan bråka och förstöra för då finns ingenting att förstöra.
Och ingen jävel når mig någonsin mera.